Gräfsnäskillen som har skruvandet i blodet - Välkommen till Bil-Nilsson

Gräfsnäskillen som har skruvandet i blodet

Joakim Svensson i verkstaden

Gräfskillen som har skruvandet i blodet

Det kom nog inte som en överraskning för någon att Jocke Svensson skulle bli bilmekaniker. Idag är han avancerad felsökningstekniker på Bil-Nilsson. 
– När syrran var åtta år fick hon sin första häst. Jag frågade pappa: ”var är min bil?” Två dagar senare stod en Saab på gården, säger Jocke. 

Vissa saker har en tendens att gå i arv mer än andra. När Jocke Svensson var liten tittade han storögt på när pappa Lars mekade med bilar. Skruvmejseln blev Jockes bästa vän.

– Jag skruvade isär allt jag kom över som pojk. Pappa höll på att bli vansinnig. Men visst var han också glad för mitt intresse. När jag var sex år och fick Saaben lärde han mig att köra bil, säger han.

– Sedan dess har jag kört, sladdat, skruvat och grejat. Ett tag stod det bilar överallt; som mest hade jag nio samtidigt. De flesta var Saab, pappas favoritmärke.

Uppväxt på landet

Jocke växte upp i ett hus längst in på en skogsväg i Gräfsnäs. Han började tidigt hjälpa till vid folkracebanan i Upplo och sladda på grusvägar hemma. Bilarna blev hans liv. Redan i fyran var han säker: det var bilmekaniker han skulle bli.

 Planerna ledde honom till fordonsprogrammet på Alströmergymnasiet. Efter studierna väntade yrkeslivet 2011.

– Jag var ledig i tre dagar efter studenten. Sedan började jag jobba på Bil-Nilsson. En kompis som gjort sin praktik här hade fått sommarjobb, och undrade om jag var intresserad. Verkstadschefen fick mitt nummer och dagen efter åkte jag hit och skrev på kontraktet.

Blev Renault-mekaniker

I den åldern, berättar Jocke, var det Volvo som gällde. Han ville skruva med Volvo eller Ford, som Bil-Nilsson hade i sitt utbud på den tiden.

– Jag sa att jag absolut inte ville jobba med Renault till chefen och det lovade han mig. Men mitt första jobb blev att fixa höger länkarm på en Renault Kangoo.

– Sedan dess har jag skruvat med Renault, och det ångrar jag inte en sekund. Det finns inte ett bättre bilmärke, säger Jocke.

Enligt Jocke är drivlinan i Renault riktigt stabil.

– Jämfört med andra märken är det sällan vi byter växellåda till exempel. Det är också skönt med fem års garanti i ryggen.

Jocke grejar i en Renault

Gillar omväxlingen

Idag, nio år efter att han började på Bil-Nilsson har Jocke fortbildat sig med ett antal kurser för Renault. Kronan på verket, co-tech (teknisk verkstadskoordinator), gjorde att han idag titulerar sig avancerad felsökningstekniker.

– På Renault-certifierade verkstäder i Frankrike går sådana som jag runt i kostym och hjälper till, men rör inte bilarna. Det skulle inte vara min grej.

– Jag gillar att blanda högt och lågt. Det kan vara allt från att sitta och boka eller skriva felrapporter till Renault, till att vara helt skiten för att man är nere och grejar i motorn, säger Jocke.

Nästa steg i fortbildningen är att bli elbilsspecialist.

– Det är väldigt viktigt att vara rätt utbildad för att handskas med batterierna. I ett urladdat batteri är det 400 volt. Det är farliga grejer.

Bil-Nilsson-romans

På jobbet träffade han sambon Sofia som han numera har två barn med. Den starka vänskapen växte till kärlek efter att det tagit slut i de förhållanden de var i.

– Vi umgicks mer och mer. Tog promenader och hon hängde kvar på hobbykvällarna på jobbet. Sen sa det klick.

Jockes familj

Nu har Jocke och Sofia dottern Elsa, 2,5 år, och sonen Milo, två månader. Jocke älskar att vara pappa.

– Elsa är min bästa lekkamrat. Jag gillar att vara barnslig; plocka fram bilbanor utan att skämmas. Det är mysigt och kul.

Som för alla andra så har det också sina utmaningar.

– Just nu är Elsa inne i trotsåldern. Allt är nej, gap och skrik. Då gäller det att hålla lugnet.

Medmänskliga värderingar viktigast

Jockes mamma hade ALS, och gick bort i höstas. Detta har påverkat honom i sitt föräldraskap. Det finns värderingar som han kommer att överföra till sina barn, som han aldrig kan tumma på.

– Mamma satt i rullstol och kunde inte prata. Det var bara jag, Sofia, vårdarna och Elsa som förstod henne. Jag vill att Elsa inte ska titta konstigt på någon för att den ser konstig eller annorlunda ut. Oavsett hur du ser ut, vart du än kommer ifrån, så är alla lika mycket värda och ska behandlas med respekt.

Lika viktigt är det att alla ska få vara med:

– Det värsta jag vet är när någon lämnas utanför. Det verkar hon ha fattat. Häromdagen skulle alla sjunga Emil-sången. Då slutade hon för att Sofias mamma inte sjöng. Hon sa: ”mormor, du måste också sjunga.”

– Men ibland kan det gå över gränsen. Alla behöver inte vara med och byta bajsblöja, liksom, säger han och skrattar.

Jocke och Elsa i soffan

Många strängar på sin lyra

Vardagen består av jobb, familj och de många fritidsintressena. Men han erkänner att suget efter att skruva efter arbetstid minskat. Åtminstone när det gäller bilar. Den lilla fritid Jocke har går till att greja med båtar, fiska och styrketräna.

Det sistnämnda har han Sofia att tacka för. I sommar ska Jocke fixa ett utegym till huset i Östadkulle.

– Utegymmet kommer att göra det enklare att träna. Det vore kul att sprida träningssuget till våra barn. Elsa härmar redan nu mamma när hon gör knäböj, säger Jocke.

Jocke Svensson

Ålder: 28 år

Familj: Sambo Sofia, barnen Elsa och Milo

Roll på Bil-Nilsson: Avancerade felsökningstekniker för Renault

Bor: Hus i Östadkulle

Text: Christoffer Hiding

Lär känna fler medarbetare här:

Lisa Johansson: Töllsjös Maradona

Hampus Nilsson: ”De enda autograferna jag skriver nu är på hyrbilskontrakten”

Josefine Simon: Med passion för bilar

Åsa Schardt: Mellan fjälluft och verkstadsgolv

Tommy Hägg: Den endurofrälste trotjänaren

Anders Eggelind: Yrkesmusikern som bytte bana